Hej.Hoppas ni mår bra såhär i juletider. Tiden då man fokuserar inåt lite mer. Tar hand om sina närmsta och kanske reflekterar lite extra på året som gått och det nya året som skall fyllas med äventyr. Det enda jag tänker på är vår resa till Korea med min älskade lilla Koreaklubb. Därför inleder jag julen redan nu. Från mig till dig, med ett dagboksinlägg om hur allt började. En resa som jag hoppas du kommer följa.HUR ALLT BÖRJADE. Första bilden mina adoptivföräldrar fick från barnhemmet1983. I en liten fiskeby längs med Sydkoreanska fiskekusten vankar en höggravid mamma runt på sitt ofödda barn. Hennes man har precis gått bort och efter sig lämnar han 2 barn från en tidigare relation. Hennes tankar snurrar och hormonerna och känslorna inom henne är som ett uppfyllt kaosartat och stormigt hav som snart är påväg att skapa en flodvåg av förtvivlan, ångest och sorg. Barnet inom henne, det allra närmsta, så nära man kan komma ett annat liv blir plötsligt en börda istället för en gåva. En ofödd individ och ett liv som kan vara avgörande för tre andras liv och framtid. Och ett beslut måste tas. För snart är barnet här. Jag någon månad gammal med fostermamman som tog hand om mig i 2 månader.Precis sådär har jag fantiserat om att min biologiska mamma gick runt och tänkte. Men vad vet jag egentligen? Det enda jag vet är att jag själv är mamma och kan relatera till känslan som höggravid och tankarna kring att bära ett barn som snart skall födas. Oron men också en längtan. En längtan som hon nog var tvungen till att på något sätt trycka undan.För henne fanns inget val. På grund av ekonomiska skäl så fanns det helt enkelt ingen utrymme för ännu ett barn. Och ensamstående förälder och dessutom änka kan göra det omöjligt för en kvinna i Sydkorea att någonsin träffa någon ny, och hur skulle hon ens försörja sig och de andra barnen som hastigt blev hennes ansvar?I de få dokument jag har står det att min biologiska pappa dog av dålig hälsa och alkoholproblem. Något som jag ibland funderat över kring rent genetiskt. Har jag någon gen och risk till den typen av problematik? Mina älskade svenska föräldrar Emanuel och Mia.Jag vet att min pappa verkade inom fiskeindustrin och jag vet att min biologiska mamma arbetade som hissflicka på fina hotell. Jag har ibland fantiserat om hur hon såg ut när hon jobbade. Vit liten hatt och vackert klädd i vit blus och figursydd kavaj med guldknappar och med sina vita handskar åkte hon där, upp och ned hela dagarna till olika våningar där rika hotellgäster gick av och på. Kanske log hon lite åt vissa ibland, men tänker att hon nog mest var allvarlig och tyst mest hela dagarna.Ni undrar säkert hur mycket dessa dokument har påverkat mig under uppväxten och för att vara hela ärlig så har de inte påverkat mig särskilt mycket alls. De har alltid funnits där som ett papper och lite vag information kring min historia, men det har aldrig bitit på mig känslomässigt. Kanske beror det på att jag ändå föddes med någon slags grundtrygghet och att mina svenska föräldrar har varit så öppna och transparenta mot mig när det kommer till mitt ursprung. Jag har aldrig haft någon identitetskris eller behov av något sökande kring mina rötter. Jag har alltid vetat att jag är korean på något sätt. Från stunden jag utbrast mitt första ord. För det är så jag lite reflekterar nu. Genom att mamma och pappa uppfostrade mig med en trygg känsla i min identitet och vetskapen om rötter och identifikation så kom aldrig det där ”sökandet” som kanske normalt kommer i tonåren när alla tonåringar söker sin identitet. Mitt sökande var som alla andra i den åldern. Kring klädstil, tillhörighet och att passa in i samhället. Men aldrig sökandet kring ursprunget. Min fostermammas sista hejdå vid flygplatsen där mina svenska föräldrar tog över. 2 månader och ovetandes om livet.Det var först när jag själv fick barn då jag började reflektera och grotta ned mig i min biologiska mammas känslor. Hur tankarna på att behöva adoptera bort sitt barn måste ha varit så obotligt smärtsamma. Men framför allt om hon lever idag och vetskapen kring att det kanske finns en människa där på andra sidan jordklotet som varje dag funderar på hur det gick för mig, sin lilla dottern Seul-Ki. Jag tänker också på fostermamman som i 2 månader ändå bar mig på sin arm. Funderar hon ibland på hur livet blev för den där lilla tjocka bebisen med goa kycklingben.🖤
